tisdag 31 augusti 2010

Great Divide Titan IPA

Dåså, då var det dags att börja recensera några av de öl jag drack nere på 3 Små Rum i helgen. Efter den minst sagt trevliga helgen i Göteborg så finns det en hel del att skriva om!

Titan IPA frånn amerikanska Great Divide Brewing är en IPA på 6,8% och något av en lillebrorsa till Hercules DIPA - en utsökt DIPA om du frågar mig. Hursomhelst! Det är inte varje dag man får chansen att prova något från Great Divide på fat, så när man väl stöter på det här i Sverige så är det bäst att man tar chansen.

Nu till recenserandet!

Ölet har en härlig orange färg med ett stort vitt skum. Ölet lämnar lätta skumrester på glaset.

Mmm! Det doftar rejält av amerikansk humle med inslag av grapefrukt och tallbarr såväl som färska mandariner. Malten gör sig snällt påmind med trevliga karamelltoner.

En rejäl bitterbeska med inslag av grapefrukt och tallbarr tillsammans med en härlig vägg av tropiska frukter utgör själva fundamentet för smaken i denna IPA. Det är rena och rejäla smaker - inga krusiduller. Det är såhär man vill ha sin IPA.

Fylligheten är medel på gränsen till stor med en rejäl kolsyra. Bubblorna är medelstora och lätt stickiga.

Detta är en IPA som jag varmt rekommenderar, speciellt när den är såhär färsk. Enligt Reza så var denna bryggd någon gång i juni och mycket färskare än så får man sällan här i Sverige. Åtminstone inte från USA.

Betyg? 3,85 av 5.

måndag 30 augusti 2010

Avrundning av långhelgen i Göteborg

I detta sista inlägg om mitt Göteborgs besök tänkte jag bara kort berätta lite om vad som hände under lördagen och söndagen. Efter en minst sagt mastig hotellfrukost på Hotell Mektagonen där vi bodde i Göteborg så begav Therese och jag oss in till stan för lite shopping och lunch. Efter en massa shoppande och en enkel pizza och cola på en lätt sunkig pizzeria ovanför nordstan åkte vi tillbaka till hotellet igen. Eftersom det låg bara några hundra meter från Hotellet gick vi in på Ica Maxi på Mölndalsvägen där jag köpte ett gäng Brandmästare Andréns Törstsläckare och Ocean Ljusa från Dugges respektive Oceanbryggeriet.

Väl tillbaka på hotellrummet blev det lite vila innan vi skulle bege oss in till stan igen. Passade dessutom på att i lugn och ro dricka en av varje folköl under de timmarna vi var på hotellrummet.

Framåt kvällen begav vi oss åter in till stan och i väntan på att träffa svågern och hans tjej passade vi på att kika in en sväng på Ölrepubliken igen där jag drack en Oppigårds Amarillo Spring från ett nyss på-kopplat fat. Den kändes rätt färsk och smakade precis så bra som jag mindes den sedan tidigare. Sedan var det dags att bege sig för att just träffa svågern och hans tjej.

När klockan började närma sig 22.00 och de andra åkt hem gick Therese och jag till 3 Små Rum en sväng för att tacka Reza för en trevlig kväll under fredagen. Väl därinne träffade jag Rickgordon igen samt en skön amerikan vid namn Bob. Vi konverserade om hembryggning och öl i allmänhet och jag bestämde mig för att dricka ett glas Tripel Karmeliet och Therese tog en Liefmans Cuvée Brut, båda på fat. Nu började klockan närma sig 23.00 och eftersom vi skulle checka ut tidigt från hotellet nästa dag tog vi spårvagnen till hotellet för lite sömn.

På söndagen var det åter dags för hotellfrukost följt av shopping på Nordstan samt lunch på Jensen's Bøfhus. Efter det träffade jag en barndomskompis på stan och vi strosade runt lite och tittade i diverse affärer. En stund senare var det dags att hoppa på tåget.

Återigen, tack alla som gjorde helgen så trevlig (Andreas, Rickgordon, Reza m. fl.)!

Göteborg, vi ses snart igen!

söndag 29 augusti 2010

3 Små Rum del 2

Gnoff och Rickgordon spekulerar.

Bäst att smida medan järnet fortfarande är varmt så att säga! Hursomhelst, utan för mycket krusiduller tänkte jag fortsätta att berätta lite om ölen och sällskapet på 3 Små Rum i fredags. Det finns ju trotsallt en del att prata om.

Jo, någonstans där efter Dugges High Five! fick jag idéen att vi borde dela på något. Sagt och gjort så blev vi totalt fem (eller var det sex?) personer som bestämde oss för att dela på en flaska AleSmith Wee Heavy. Dock verkade det inte finnas någon på kylning så den fick åka in i i kylen in stund. Under kylningen började Rickgordon och jag började bli lite hungriga, vegitarian som han är så beställde han in deras vegitariska hamburgare och jag var inte sen att hänga på - det är alltid roligt att prova något nytt! Hamburgaren var väldigt god och den sköljdes ned med en Brandmästare Andréns Törstsläckare.

Bara några sekunder efter att maten var uppäten var det dags att börja dofta och smaka på Wee Heavy som hade hällts upp medan Rickgordon och jag fortfarande smaskade i oss det sista av maten. Wow säger jag bara! Vilken maltbomb! Stora karamelliga toner med inslag av kanderade nötter, torkade frukter och fin mjölkchoklad. Allt i en väldigt trevlig balans med en nästintill obefintlig alkoholkaraktär. En liten recension kommer!

Hmm... Ja vad hände sen då? Här började folk gå skilda vägar och kvar på 3 Små Rum blev Rickgordon, Rolf och jag. Vi var sugna på mer. På Rickgordons initiativ gjorde vi en liten blindprovning (ja jag vet, inte bästa läget för en sådan, men gott och kul var det) av 3 olika öl för runt 100 kr flaskan. Här börjar det bli lite suddigt att gå in exakt på vad vilka öl smakade men de öl vi provade var iaf Mikkeller De Struise DSB, Zywiec Porter och Weltenburger Kloster Asam Bock. Det enda jag lyckades gissa rätt på var Zywiec Porter efter att Rickgordon hintat om att den var från Polen. En liten lustig grej var att vi alla tre fann att den hade lite väl mycket järn i eftersmaken för att vara riktigt njutbar. Asam Bock var också väldigt trevlig, typiskt maltig bock-karaktär.

Kvällen avslutades med att svågern (som inte alls är särskilt ölintresserad) dök upp och då kände jag att jag ville chocka honom lite. Han skulle få prova burköl (som väl är vad han brukar dricka)! Men inte vilka burköl som helst utan Dale's Pale Ale och Gordon från Oskar Blues. Han blev minst sagt konfunderad men tyckte märkligt nog att Gordon (ölet alltså, no pun intended) var godare än Dale's. Här började kvällen nå sitt slut och jag vill återigen passa på att tacka alla som kom och gjorde fredagen till en kväll att minnas. Ni är grymma. Dessutom ett extra stort tack till Reza för hans oerhört trevliga bemötande och service!

Ett sista inlägg om mitt Göteborgs-besök kommer snart.

Senare tillägg: Eventuella språkliga fel redigeras senare då jag är för trött för att korrekturläsa texten just nu.

lördag 28 augusti 2010

3 Små Rum del 1

Innan jag börjar med att skriva något annat måste jag tacka de vänliga, generösa, roliga och kunniga människorna jag träffade på 3 Små Rum igår. Rickgordon, Andreas, Gnoff och Rolf - ni är grymma! Sällan träffar man människor som bjuder så mycket på sig själva och på god öl. Dessutom ett stort tack till den väldigt trevliga och kunniga Reza, du har Göteborgs bästa pub!

När det första man möts av är vänliga och broderliga hälsningar och en gåva i form av en flaska Struise Black Albert vet man att man har hamnat i gott sällskap. Tack till Andreas för den!

Kvällen började med att vi körde en mini lambik-provning, de öl vi jämförde och analyserade var Cantillon Rosé De Gambrinus och Cantillon Cuvée des Champions 2003-2004, båda var fantastiska öl men den sistnämnda var något utöver det vanliga. Tusen tack till Rickgordon för att han bidrog med den! Cuvée des Champions hade en riktigt härlig syra och komplexitet och det märktes att de 6-7 åren hade gjort sitt, torrt och syrligt var ordet. Ord som pissoar, hästfilt, färska cirtoner och ananas nämndes i förbifarten. Rosé De Gambrinus var också riktigt trevlig med stor betoning på solmogna hallon och stora, friska, syrliga toner.

Efter dessa två väldigt trevliga öl plockade Rickgordon fram ännu en skatt. Vi fick prova nästa öl blint och efter att ha känt många härliga belgiska smaker och dofter såsom plommon, belgojäst, soja och råsocker med mera så gissade jag lite spontant på Gulden Draak - vilket förvånande nog var rätt gissat av mig. Det visade sig vara en flaska från 1999 som hade utvecklats riktigt, riktigt bra. Trevliga grejer!

Vidare så fick jag för mig att beställa in ett glas av Great Divide Titan IPA på fat, vilket visade sig vara ett bra val. Inte lika brutalbeskt och juice-igt som jag hade tänkt mig, men ändå en fruktig och trevlig IPA. Dock hade jag ju druckit den förut (fast på flaska) men det var riktigt kul att få prova något från Great Divide på fat.

En stund senare var det dags för ett glas Dugges High Five!, också på fat. Här tyckte jag vi började snacka grejer, riktigt humlearomatiskt med inslag av tropisk juice och tallbarr. Kanske var det så att den var lite för tung på malten för att vara en klockren IPA, men det höll ändå en hög klass. Smakade dessutom en skvätt Oppigårds Summer Twist (också på fat) av Andreas, den var väldigt bra och hade massa sköna inslag av grapefrukt och krusbär. Gott gott.

Kvällen hade bara börjat...

torsdag 26 augusti 2010

Ölrepubliken samt inköp av öl från Dugges

Igår vid 16-tiden så anlände min sambo Therese och jag till centralstationen i Göteborg. Det första som stod på "att göra"-listan var ett kort besök på Ölrepubliken. Där åt både jag och sambon Gustavssons Burgare, jag drack Dugges Fålen till och hon drack Coca Cola.

Eftersom vi var rätt trötta efter resan samt att vi skulle hem till svågern så blev det inte mer på Ölrepubliken. Dock hann jag slänga några ord med Andreas (Marsiblursi) då han var där för att hålla i en Mikkeller-provning. Vi pratade lite allmänt om öl och en del annat och bestämde att vi ska försöka ses på 3 Små Rum nu på fredag.

När vi hade gått från Ölrepubliken så smet jag snabbt in på Systembolaget i Nordstan för att titta om det fanns några lokala öl där. Det enda jag hittade var Göteborgsporter från Oceanbryggeriet, så jag köpte en flaska av den och drack den senare på kvällen hemma hos svågern.

Efter en knapp natts sömn (svågern har ett nyfött barn samt en aktiv 2-åring) så begav vi oss till lite olika butiker i Sisjön. Givetvis kände jag att jag var tvungen att kika in på deras Systembolag för att se vad som fanns och till min glädje hittade jag ett gäng Dugges-öl, men eftersom jag inte har bil så köpte jag bara några stycken. Det som köptes var en Avenyn Ale, ett par High Five! och en Johannas Bästa Best Bitter. Priserna var relativt höga, från 33:90 upp till 41:90 - men jag tror de kommer att vara värda varenda krona.

Recensioner och mer rapporter från Göteborg kommer längre fram. Stay tuned!

tisdag 24 augusti 2010

Mot Göteborg!

Nu på onsdag åker jag (Fredrik) ner till Göteborg för att stanna tills på söndag. Lite sporadiska besök på pubar och Systembolag lär göras, men på fredag kväll kommer jag nog att göra ett längre stopp på 3 Små Rum och eventuellt också Ölrepubliken. Hör av er här om ni har lust att ses över en öl eller två!

Lagrad Stone Old Guardian Barley Wine 2008

I slutet av januari 2009 recenserade jag det här ölet. Inför provningen i torsdags blev vi sugna på ytterligare ett litet exklusivare öl, utöver Mikkeller Black, och valet föll alltså på den flaska Old Guardian som jag haft stående hemma i litet drygt ett och ett halvt år. Kan det ha hänt något under lagringstiden?

När jag häller upp ölet i glaset möts jag av en rödaktig bärnstensfärgad öl med ett fint vitt skum. Lite rester på glaset.

Doften är något vinös och bärig med toner av nötter och fruktgodis. En hel del karamelltoner också. Någorlunda mycket torkad frukt vilket väl främst är vad jag menar med vinös. Det doftar helt klart trevligt. Humlen är som väntat inte lika framträdande längre, även om det finns en viss fadd ton någonstans därbakom.

Smaken är också vinös och bärig med torkad frukt, nötter/mandlar och fruktgodis. Eftersmaken är besk och den ligger kvar länge i munnen. Det känns dock inte superkomplext och sådär "WOW!" som man kanske hoppats på, men njutbart är det.

Munkänslan är rejält fyllig, kolsyran är mjuk.

Tja, det här var klart gott, även om betyget inte blir så mycket högre än senast. Faktum är att det blir 3,9 den här gången också, men mina betyg kanske är aningen snålare nuförtiden.

lördag 21 augusti 2010

Att dricka ett lagringsobjekt

För lite drygt två år sedan köpte jag och David en flaska vardera av Mikkeller 黑 när den kom till Systembolaget. Målet var att dricka en flaska och sedan spara en flaska ett år eller två för att se hur den hade utvecklats. Så kom dagen, igår hade det gått två år och ett par månader och vi kände att det var dags att prova den andra flaskan som stått i rumstemperatur till stor del av tiden.

När det började bli dags att prova den så var det lite blandade känslor som dök upp. Frågor som "skulle den bli ännu bättre om något år till?" och "kommer man få chansen att prova den igen?" började dyka upp. Det var dock då vi bestämde oss för att äsch "det är ju bara en öl". Men är det så enkelt? Detta är något som jag började funderar redan i mitt förra inlägg, alltså skillnanden mellan ett "bruksöl" och ett samlingsobjekt/lagringsobjekt/raritet. Hursomhelst, poängen är att ju längre man lagrar ett öl och bygger upp förväntningar om hur det ska vara när man dricker det - ju mer emotionellt värde investerar man i ölet.

Denna "investering" kan till slut bli så stor att känns nästintill vemodigt att dricka ölet, och det var just detta som hände David och mig. Men det var någonstans där som vi bestämde oss för att det var bäst att dricka upp den innan det emotionella värdet blev alltför stort. Det är ju trotsallt bara en flaska öl vi pratar om. Eller?

Nej, nu är det dags för recensionen av vår lagrade Mikkeller 黑. Jag kommer även att lämna lite utrymme i inlägget för David om han vill lägga in några funderingar/kommentarer.

En kolsvart stråle fyller så sakteligen glaset och det enda skum som bildas är en pytteliten skumring. När man snurrar lite på ölet i glaset bildas en mörkbrun hinna som sakta glider ner över glasets innerväggar.

Russin, portvin, mörk choklad och tunga oljiga toner är vad näsan först uppfattar när man börjar dofta på ölet. Doftar man en lite längre stund så börjar hjärnan spela en spratt och man känner enorma toner av just portvin och russin och det är nästan svårt att förstå att det är ett öl vi har att göra med.

Det första som slår en när man först smakar på ölet är hur sött och vinöst det faktiskt är. Sötman består i någon slags russin-aktig smak tillsammans med stora toner av mörk choklad och portvin. Det finns även inslag av fikon inlagda i konjak.

Fylligheten är stor. Kolsyrehalten är låg.

Ibland känns det som att man saknar ord för att beskriva ett öl och just denna är ett sådant fall. Portvin, mörk choklad och russin är det närmsta jag kommer att beskriva de många smaker som trängs och samsas om att få komma till sin rätt. Trots att de värmande alkoholtonerna hela tiden gör sig påminda så blir det aldrig jobbigt att dricka, tvärtom, det blir som att sippa på en härlig whisky eller ett bra portvin. För det är väl något sånt man får se den som, inte en "vanlig" imperial stout.

Nåja, vad blir det för betyg på denna skapelse då? Jo, det hamnar någonstans kring 4,0 av 5.

Davids tankar: Det finns väl inte så mycket att tillägga efter Fredriks recension. Personligen var jag nog mest skeptisk av oss båda till att dricka ölet redan nu - det är trots allt 17,5% och borde klara av ett antal år till innan de börjar bli tråkigt. Jag var dock positivt överraskad över att det ändå har hänt saker på de drygt 2 ½ år som ölet stått hemma hos Fredrik. Det var betydligt vinösare och faktiskt mer balanserat än som ny. Alkoholen hade helt klart redan rundats av, även om man såklart inte kommer ifrån en viss ton i ölet. Jag skulle dock beskriva det som den har gått från väldigt "het" till att bli mer "värmande" och det är positivt enligt mina smaklökar. "Som ett portvin gjort på en obscen mängd mörk malt" skrev en person om ett liknande öl en gång i en nu sedan länge insomnad öltråd på ett forum - och det är också en bra beskrivning av Mikkeller Black.

Mitt betyg? Tja, tro det eller ej, men det blir också 4,0 av 5. Lite tråkigt att det blir exakt samma, men som vanligt skall betyg tas med en nypa salt.

tisdag 17 augusti 2010

Trappistöl: Chimay Blå 2010


För strax över två veckor sedan recenserade jag trappistölet Westmalle Tripel i ett försök att börja skriva litet igen efter en tids uppehåll på bloggen. Idag har turen kommit till det kanske mest kända trappistölet, Chimay Blå, en stark mörk belgisk ale. På stor flaska är ölet också känt som Grande Reserve. Vid sidan av detta producerar samma bryggeri även en dubbel, Chimay Röd (Première) och en tripel, Chimay Vit (Cinq Cents). Som många andra trappistkloster gör man även ett svagare öl, Chimay Dorée (en så kallad patersbier), åt munkarna själva.

Värt att nämna är att Chimay sedan några tillbaka brygger med humleextrakt i samtliga öl samt att även maltextrakt används för att färga ölet. Till viss del är ju detta förståeligt, då humleextrakt trots allt är väldigt pålitligt och blir billigare när man brygger i sådana mängder - särskilt när ölet inte har någon direkt humlekaraktär heller.

Hur smakar då en så pass färsk flaska som Chimay Blå 2010 ändå är?

När jag häller upp ölet i glaset möts jag av en vacker rödbrun/kopparfärgad öl med ett fint, fluffigt beige-vitt skum. Lite rester lämnas på glaset.

Det första som slår mig när jag doftar på ölet är bränt socker. Det finns också en hel del karamell, litet smågodis och rostade mandlar. Jag känner helt klart igen ölet, även om jag inte kan påstå att jag känner så mycket soja som jag exempelvis kände första gången jag provade det (och då var jag heller inte så imponerad - detta var dock ca. tre år sedan och jag var väldigt ny i ölvärlden).

Smaken är framförallt ganska söt med mycket karamelltoner och bränt socker. Detta balanseras någorlunda av en elegant fruktighet samt drag av röda bär. En viss ton av svårdefinierat smågodis märks också. Det jag framförallt lägger märke till är hur väl dold alkoholen är - tidigare har jag för mig att den är ganska påtaglig i färska flaskor.

Kroppen är medelfyllig och kolsyran känns även den medelstark. Ölet känns även ganska lent i munnen.

Det här är gott, men så här ung känns blir det kanske något enkelspårigt och inte något som man blir överexalterad över direkt. Den godaste Chimay jag druckit var en 1999:a år 2008:a, så det rekommenderas helt klart att lägga undan ett par flaskor några år. I mitt ölskåp har jag en 2007:a, en 2008:a och en 2009:a som skall bli intressant att testa någon gång.

Betyg: 3,6 av 5.

söndag 15 augusti 2010

Hur recenserar man en klassiker?

En öl som är en ölstil och för den delen också en institution. Fuller's är bryggeriet som ligger bakom klassikern Fuller's ESB som också är en ölstil, Extra Special Bitter. En ölstil (åtminstone namnet) som de också har patent på (i Europa). Sigtuna Brygghus försökte sig på att göra sin egen ESB men fick på näsan från Fuller's i form av en stämningsansökan.

Det som gör det hela mer komplicerat är att det skulle vara ganska enkelt att avfärda och ogilla ett bryggeri som sätter käppar i hjulen på ett litet svenskt microbryggeri, men jag gillar ju Fuller's. Anledningen till att jag gillar just detta bryggeri är att de faktiskt brygger stiltrogna och balanserade engelska kvalitetsöl som är någorlunda lättillgängliga här i Sverige. Till ett hyfsat pris dessutom.

Något som jag kanske skulle ha nämnt från första början är att detta är en recension av just Fuller's ESB - en såndär klassiker som vi på bloggen glömt bort att recensera. Det blir lätt så förresten, att man glömmer bort att recensera klassikerna i det stora flödet att nya spännande öl som kommer och går på Systembolagets hyllor. Innan recenserandet känner jag dock att jag behöver prata lite mer kring ölet, stilen och lite allmänna funderingar.

Hursomhelst, förutom dessa ovanstående anledningar så finns det ännu en sak som gör det lite svårt för mig att recensera detta öl - att det är en personlig favorit. Mina personliga favoriter behöver inte vara öl som exploderar i smak eller humle och dylikt utan är öl som passar till många tillfällen och som är återkommande i mitt ölglas.

En superhäftig imperial stout som man får chans att dricka en gång i sitt liv kan också vara en favorit, men den finns ju inte där för en senare. Det är som någon sorts "once in a lifetime"-upplevelse som man eftersträvar att återuppleva och kanske får uppleva ett par gångar till om man har tur. Nåja, lätt överdrivet, jag vet.

Men tyvärr är det ju så, vissa öl är så dyra eller svåra att få tag på att man drar sig för att dricka dem, och det är ju just det man ska göra med öl - dricka den. Så på något vis tycker jag man måste skilja på "bruksöl" och samlingsobjekt/rariteter. Det är precis som att gå på en häftig och dyr konsert, det är kul för stunden men sedan är det skivan man får lyssna på om och om igen.

Nåja, detta blev mest en massa svammel men det skulle vara kul att höra vad ni tycker om mina funderingar.

Nu till recenserandet!

Färgen är djupt orange/brun med ett medelstort smutsvitt skum. Skummet är luftigt och fint och en härlig lukt av apelsin- och bärmarmelad sprider sig i rummet i takt med att skummet bildas.

Just apelsin- och bärmarmelad tillsammans med den jordiga engelska humlen är även de första dofterna som gör sig påminda när man sätter sig ner för att dofta på ölet. Det är en trevlig och familjär doft som för tankarna till någon liten pub där ljuset är svagt och sällskapet trevligt.

Bittra jordiga toner tillsammans med den tidigare nämnda marmeladen är även vad som dominerar i smaken. Dock är även malten en väldigt stor del av detta öl och trevliga inslag karamellig malt utgör grunden för detta öl.

Fylligheten ligger någonstans kring medel och hög med medelstora, lätta stickiga bubblur.

Jahaja, hur ska jag nu betygsätta detta öl då? Jo, jag ska ge ett objektivt betyg som jag baserar på hur bra ölet är och inte vilken relation jag har till det. Det är gott och trevligt och jag vet att jag kommer dricka det många fler gånger, men samtidigt så är det inte det häftigaste man kan dricka och det finns även många andra lätttillgängliga öl som är bättre och mer prisvärda.

Betyg? 3,6 av 5. Trygghet på flaska.

lördag 7 augusti 2010

Skördeglädje från Nyköping

Nils Oscar är ett bryggeri som jag inte riktigt får någon bra uppfattning om. Det är sällan jag dricker deras öl, mest på grund av mer eller mindre dåliga upplevelser från deras India Ale, Saison och Barley Wine som jag blivit besviken på de gånger jag druckit dem. Å andra sidan har jag upplevt deras Coffee Stout samt Kalasöl som riktigt bra öl, därför vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.

Harvest Ale som den här heter ska på något vis fira skörden som vanligtvis görs under sensommaren. I år firar de skörden genom att göra en halvmörk aromatisk ale med humlesorterna East Kent Golding och Amarillo.

Nåja, låt oss genast skrida till verket med en recension!

Strålen som träffar glaset är av en kopparfärgad, relativt mörk färg, med ett medelstort smutsvitt skum.

Röda vinbär, grapefrukt och hasselnötter är vad jag först känner i doften. Malten bidrar främst med karamell- och nötighet tillsammans med en viss ton av rågbröd.

Även i smaken är det främst humlen som dominerar med inslag av just röda vinbär, grapefrukt och tallbarr samt en vis ton av de gamla klassiska tutti frutti-karamellerna. Malten är som sagt främst karamellig och nötig. Ölet avslutar relativt skarpt med en ganska torr beska.

Fylligheten ligger någonstans kring medel och hög med en medelhög kolsyra med små, mjuka bubblor.

Jag måste erkänna att jag tycker att detta är ett av de bättre ölen jag druckit från Nils Oscar, åtminstone när det gäller ale med betoning på humle. Trots detta så känns denna inte helt 100%, det är något som fattas helt enkelt. Jag skulle gärna velat ha lite mer sötma och en liten uns mer arom istället för bitterhet från humlen.

Nåja, det kan nog ändå hända att jag köper den igen - kanske till kräftskivan?

Betyg? 3,3 av 5.

onsdag 4 augusti 2010

En humlig porter


Avery New World Porter är ett öl som lovar gott på förhand - det är nämligen torrhumlat! Ett inte alltför vanligt tilltag direkt. Humlesorterna som används är Columbus (även kallad Tomahawk) och klassiska Fuggles. Alkoholhalten är 6,7% och IBU:n är 45. Har varit sugen på välhumlad porter ett bra tag nu, så den här kom i rättan tid.

Färgen är mörkbrun, närmast svart. När man håller upp den mot ljuset ser man djupröda nyanser. Skummet är beigefärgat och krämigt.

Doften är helt klart humlig. Citrus och gräs är det första som slår mig. Bakom humlen finns det klassiska porterinslag som mörk choklad och kaffe.

I smaken kommer de rostade maltigare tonerna fram något mer än i doften. Mörk choklad, kaffe och en gnutta saltlakrits. Humlen är dock fortfarande där med litet citrus, kåda och gräs. Avslutningen är besk och torr.

Kroppen är medelfyllig, kolsyran är förhållandevis mjuk. Munkänslan är i övrigt krämig och len.

Det här är ett väldigt bra exempel på amerikansk välhumlad porter - det blir inte för obalanserat utan väldigt lagom helt enkelt. Det skulle helt klart vara roligt att själv brygga något liknande.

Betyg: 4,0 av 5.